Jag fick ett e-brev i veckan som innebär att jag vill förtydliga en sak; bloggen skrivs inte för att jag vill rädda Sverige eller förändra världen.
Den har en hel del andra syften; dels vill jag få in skrivrutiner, och dels vill jag se om jag har läsare med hjärta och hjärna fortfarande. När jag var yrkesförfattare hade jag det, och jag vill mycket medvetet också ha det. Jag anser däremot att landet är i akut behov av vanligt folk som tänker. Texter får folk att tänka. Jag själv är inte ens ute efter att “ha rätt”.
Eftersom jag slutade över en natt som författare, efter tolv böcker, tar det ett tag att få in rutiner, och med det menar jag att man ska skriva därför att klockan är nio eller för att lunchpausen är slut. Rutin, disciplin.
Jag vill inte ha en jättepublik
Om jag hade velat bli läst av en miljon eller två kan man, om man saknar pengar, antingen skriva något elakt om någon som är mycket känd av typen kungen eller anmäla den personen. Det går också att smattra ner TT, Newsdesk och andra med pressmeddelanden. Har man pengar kan man beställa TV-reklam riktad mot bloggen, och det är inte så dyrt som man kan tro. Jag har haft det i ett av mina bolag riktat mot en tjänst jag äger.
Nu har bloggen en annan motor
Nu är drivkraften mer att rota, utreda och undersöka, och se om jag kan förstå vad det är som händer i min samtid. Det är först då man förstår det som man också kan fatta beslut.
Tror jag t.ex. att vi står nära ett världskrig mellan öst och väst, eller att ett nytt Cypernkrig blossar upp, är det inte så smart att sätta sig på norra Cypern, som svenska. Jag hyr en villa där, som lär ryka om det smäller till ordentligt i Europa men vi ska först ha en börskrasch av sällan skådat slag.
Flera av “mina pojkar” (fosterbarn på 70-talet) är bloggstammisar
Det gick att lära dem laga mat då de var 16-19 år men de ryggade alltid inför ord som “samhälle” eller “samhällskunskap” och det beror på att några av dem har säkert varit på 20 barnhem, inte så nice ställen om vi säger så, innan de kom till mig.
Lenas f-e kurser
Vi hade kurser på söndagar där de fick lära sig hur postgiro funkar, hur ett kontrakt ser ut, faran med avbetalningar, hur man räknar ut procent, lite kanslisvenska analyserades, lagarna de stod under eftersom de var tvångsomhändertagna gick vi igenom, och öronen var ofta öppna men så snart jag kom till myndighetskunskap var det stopp.
Kunskap är makt
En av “mina pojkar” – som är runt 50 år idag – höll på att råka riktigt illa ut förra året i en strid med Försäkringskassan, och det beror på att han täppte till öronen då han var liten. En hel del artiklar i bloggen är därför skrivna i princip direkt till honom. Han täpper inte till öronen längre… när man säger ordet “samhälle”, och jag är helt övertygad om att just han har fått den insyn i samhället, som jag har velat ge honom, för att förstå varför det var högsta mode att sno barn på 60-talet.
Fosterbarn är egentligen två saker
Idag omhändertar man barn som far illa, i bästa fall, och på grund av deras eget beteende. De knarkar, skolkar, stjäl, super, trackar folk…
På den tiden tog man barn på grund av föräldrarnas beteende, och det är en väldig skillnad
Det kunde räcka med att folk skilde sig så blev de av med barnen för gott, och visste inte ens var de var. En av “mina pojkar” hade inte sett sin mamma sen han var 16 månader då jag skottade upp henne då han var 16 år gammal, och de umgås ännu samt att han vann en halvbror.
Socialfascism
Inte minst socialdemokrater har en väldig tro på “samhället”, och den tron finns inte riktigt i vår lilla grupp, och det beror på att “samhället” har misshandlat mina pojkar duktigt på 60-talet, och det vet “alla” idag, eftersom den gruppen nu får skadestånd om de vill fläka ut sig – en gång till – och tala med någon socialarbetare och fylla i blanketter.
Vad jag vet har inte “mina pojkar” brytt sig om det för de vill nog inte rabbla det där, en gång till. Flera av dem ser också min bok “Älska lagom – en bok om fosterbarn” som ett slags upprättelse. Några av dem vill att jag skriver en uppföljning d.v.s. en “Älska lagom” del 2, om hur det är nu 30 år senare, och hur vi ser på socialtjänstens framfart, idag. Sker det låser jag in mig med boysen på någon herrgård över en långhelg får vi se vad jag kommer ut med sen.
Senaste kommentarer