Den största skillnaden

Tidigare publicerat av Lena Holfve

En fungerande kriminalpolitik som levererar
Den absolut största skillnaden mellan oss och norra Cypern, som är ett österland men med en fot i Europa då många utbildats i England och britterna haft ön som kronkolloni, är utan tvekan hanteringen och synen på kriminella samt brottslighet.

Man gapar första gången man ser kvinnor använda sina handväskor och plånböcker som markörer att ett bord är upptaget och du kan få se 80 handväskor övergivna i en frukostmatsal medan ägarna är iväg 50 meter bort och plockar mat ifrån en buffé.

Eller då folk kör upp sportbilar till butiken mitt i natten, har motorn igång och dörren öppen och de lämnar bilen och går in och handlar i nattöppna butiker som aldrig kan rånas för det finns inga rånare.

Eller då du ser arbetsfordon i miljonklassen med öppna dörrar på helgerna då föraren vädrar ut ordentligt över helgen eller alla butiker som har varorna ute på nätterna.

Det som skiljer är:
Poliskåren är omtyckt, och är mycket trevliga och hjälpsamma.
Du kan läsa om då jag greps här och om en utredning jag hade insyn i. Allmänheten talar naturligt med sina poliser precis överallt. De får alltså in bra med tips om det är något, och de klarar upp 99% av den lilla brottslighet som är. Vår klarar upp 1% avseende vissa vardagsbrott.

De straffar inte i första hand utan man ska göra rätt för sig och “sätta dit” mentaliteten saknas. Du kan läsa om behandlingen av mig som glömt sätta på halvljuset här samt om systemet att göra rätt för sig här och om du erkänner, och ställer till rätta, straffas du inte.

Straffen är skyhöga och risken att åka dit enorm
Det leder uppenbarligen till ett ickekriminell samhälle. Det leder sedan till att jag t.ex. får en frihet jag inte haft i Sverige på 30 år. Jag kan gå vart jag vill, när jag vill och den gnagande rädslan alla bär på i Sverige, medvetet eller omedvetet, försvinner och man sänker garden.

Media namnger alltid dömda efter en dom
Namn, brottsrubricering och påföljd offentliggörs alltid men efter domar och medierättegångar saknas helt. Det finns inga hemma-hos-reportage om brottslingar men väl hos framstående forskare, författare, företagare och folk som hittat på bra saker. Media skulle aldrig beundra kriminella här.

Allmänheten vill inte ha en tjuv i familjen
Det finns ett starkt tryck inom hederskulturen att inte begå brott, och familjen har en stor makt. Om du t.ex. inte ger dig utan håller på trots detta mycket humana rättssystem, och slutligen döms till fängelse, bjuder staten på soppa i princip men familjen får komma varje dag med frukt och grönsaker, och utan det lär man väl tyna bort.

Alla visar att så-får-man-inte-göra
Vi ifrån väst ska vara försiktiga med att klaga på grannens pojke. En svensk gjorde det för tioåringen hade lekt med hans trädgårdsslang, och pojken blev utskälld av 50 vuxna.

En turisttjej klagade hos polischefen på att ungar kastat sten på en cykelgrupp och han bestämde möte med cykelgruppen nästkommande vecka i samma by, och de eskorterades således genom byn av polisbilar. Chefen stannade mitt i byn och sa på turkiska:
– Ska vi ha det så här att jag måste eskortera turister? Eller kan ni hålla rätt på era ungar så de inte slänger sten?

500 vuxna skällde ut 20 barn… och sen dess har det aldrig kastats sten. (Slänga sten är mycket, mycket allvarligt.)

Utlänningar som begår brott får en röd stämpel i passet och utvisas på livstid.

En annan stor skillnad är hanteringen av brottsoffer
Poliserna är deras servicemän bokstavligt. De ska inte ha mer besvär än de redan har haft eftersom de inte har gjort något.

Uppdatering:
Joe är USA:s hårdaste sheriffe, som låter fångar sova i tält, och inget land i världen har väl så många kriminella och så vanvettig mycket brott som USA.

Aftonbladet är besatta av att upphöja brottslingar: