Indiskt socialbidrag om 10 år?
Vi har under tio år haft väldigt mycket med indier, i Kerala, att göra, och det beror på att de är bäst, och som bonus får man en enorm vänlighet. Deras religion medför att de är mycket ärliga. Jag har, som kvinnlig chef, heller inga problem att ”bli hörd” eftersom de är uppväxta i ett matriarkat.
I går var det ett inslag på TV-nyheterna, om en indier som hade öppnat ett TATA-kontor i Stockholm. De sa att de kommer att vara helt världsledande inom kort. När nanotekniken kommer på allvar är de nog där.
Om inte förr. 
Jag brukar säga till närstående att vi – hela Sverige – kommer att ta emot socialbidrag av dem inom femtio år. Jag vill revidera denna min uppfattning. Jag tror att vi är där inom tio år.
Om jag säger – som nu – i en blogg att vi har indier i bolaget är jag rätt säker på att många omedelbart tänker: ”De utnyttjar u-landsarbetskraft!” Det är vanligt att folk tror det. Vi har den självbilden. Vi är ledande, och de är efter. Om vi har affärer med dem gör vi dem ”en tjänst”.
De har en begåvningsreserv vi knappt kan stava till. Vår grafiker har åtta års utbildning. Jag har berättat för honom att man går i skolan gratis i tolv år här, och att högskolan också är gratis. Han häpnar! Men jag vågar knappt berätta att vi har stora problem i Sverige med skolk. Skolbarn som skolkar, tjänstemän som skolkar, och att de enda som inte kan skolka är de som har stämpelur i fabrikerna. Jag är inte ens säker på att han riktigt skulle tro mig – på djupet – för jag har genom åren noterat att hans bild av oss är att vi måste vara ett högfungerande samhälle eftersom vi har så mycket gratis utbildning till alla.
